no shit. well, yes shit.

fy fan säger jag bara. har ni någonsin varit i så stort behov av att besöka toaletten att ni nästan svimmat? jag var det idag. vet inte varför jag utsatte mig för så stor risk, men ibland gör man saker man inte kan rå för. det började faktiskt redan när jag gick från gymmet. väl ute på gatan stannade jag för att känna efter. "hm, man kanske skulle gå på toa?" tänkte jag. "näää," tänkte jag tillbaka, "jag väntar till jag kommer hem."

sagt och gjort. jag satte mig på tunnelbanan. vid hötorget kom jag på att jag skulle gå av för att köpa turkish deligt, för att ta med till uppsala så att apotekaren skulle få smaka. den var slut. "bajs", tänkte jag, och skruvade lite på kroppen. började bli lite jobbigt nu. men jag fortsatte till indiska, i ett desperat försök att hitta en snygg svart väska. det var lönlöst. mitt tillstånd klarade inte riktigt av det.

på tunnelbanan igen. jag står typ ytterst och har inget att hålla mig i. vid gamla stan försöker en tjock man ställa sig bredvid mig, och hålla fast sig i stången på andra sidan om mig, vilket resulterar i att jag får hans feta arm i ansiktet, och mitt huvud hamnar utanför dörren. "menar du allvar?" frågar jag honom. han muttrar och går av. tack som fan. här börjar det bli outhärdligt. jag är skitnödig, tunnelbanan smockfull och någon luktar svett. det är inte jag. då kommer jag på att jag behöver köpa toapapper. och sköljmedel. och frukt och bacon. vid det här laget skulle det kunna vara jag som luktade svett, för jag började svettas.

av i högdalen. rusar till vi. in och roffar åt mig allt. allt utom toapapper. betalar och inser att jag glömt toapapper. börjar nästan gråta och skäller på en mamma vars barn står ivägen för min hastiga totalomvändning och går för att hämta toapapper. på de två sekunderna hinner det bli kö, och jag börjar nästan gråta. betalar, igen, och börjar den 7 minuter långa vandringen hem. det går seriöst på det dubbla, så vingligt som jag går. mitt i alltihopa ringare mamma. "stör jag?" frågar hon. "egentligen inte, jag är påväg hem, men jag är så skitnödig att jag inte vet vart jag ska ta vägen."

väl hemma är lättnaden total. det är fan sjukt så befriande det kan vara att få gå på toaletten.

dagens samtal: på tunnelbanan hem ringde filippa. min filli. skoja om att jag blev glad. vi har inte pratat på typ ett halvår. det är nästan löjligt. men nu har jag hennes nummer, och hon har mitt.

Kommentarer
Postat av: K

HahahaHA! Shit (!!) det här var sjukt härligt (för mig) att läsa om, men katastrofjobbigt att uthärda kan jag tänka..! Ååååå - jag vill hälsa på. Vill. Snart. Pengar - nej.. Btw tar jag cred för att vara nummerförmedlare i vänskapsdramat! ;)

2009-01-13 @ 13:41:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0